Maxen och vi.
Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte.
Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt likt just nu. Inte ens Ronja är den vanliga, busiga, fruktansvärt irriterande hund vi är vana vid.
Jag tänker på när Max kom till oss.
Det var den 14 juli 2011. Jag och Helena gjorde en utflykt till Borlänge den dagen
. Vi hälsade på Emilia som var där på fotbollsläger. Det var också en speciell dag för jag hamnade i två poliskontroller och fick blåsa. (Rutinkontroller och inget utslag). Dessutom åkte jag dit för fortkörning, första och enda gången.
Under resan fick Helena en bild via MMS från Tommy. Bilden föreställde en 5-månaders blandrasvalp. Valpen hade blivit inlämnad för avlivning på grund av att familjen den bodde hos blivit allergisk. Veterinären tyckte dock det var en så fin hund så hon hade bett om att få några dagar på sig att hitta ett nytt hem. Via bekantas bekanta kom frågan till oss om vi kunde tänka oss. Helena såg bilden, blev störtförälskad. På vägen hem från Borlänge hämtade vi honom i Saltsjö Boo. Hon tvekade inte en sekund, hon skulle bli hans matte.
Så hamnade Max hos Helena.
Han var stor redan då, ganska ouppfostrad, stark som en björn och otroligt charmig och kärleksfull. Han älskade Helena och hon älskade sin Maximus. Några månader senare kom också Ronja. Helena hade länge planerat att skaffa en doberman och vägrade ändra sina planer trots att hon nu hade Max.
Hon tyckte mycket om Ronja men det speciella band hon hade till Max fanns inte med Ronja.
Helena hade fullt upp med sina hundar. Hon tränade dem, gick på kurser och gosade med dem. Roligt men slitigt.
Nästan på dagen ett och ett halvt år efter det att Max kommit till Helena så dog hon.
För oss var det så självklart att hundarna skulle bo hos oss när Helena inte fanns. Vi ville göra det för Helenas skull men också för vår egen. De var ett band till henne som kändes viktigt att ha kvar. Dessutom hjälpte de oss otroligt mycket i sorgearbetet. Hur tungt det än kändes så var vi tvungna att gå ut med dem, att ha rutiner.
Det blev med tiden helt naturligt för oss med alla djur. Vi hade ju Milo sen tidigare också.
Vi har i mycket rättat in vårt liv efter hundarna. Accepterat att vi inte kan åka på längre semestrar, ständigt tänka på att hundarna behövde bli rastade.
Jobbigt på många sätt men det har också gett oss så mycket.
Nu finns inte Max mer. Han blev bara 6 år, det var alldeles för tidigt.
Och när han lämnade oss var det ett väldigt starkt band till Helena som försvann.
Jag var inte alls redo för det.
Den stora och den lilla världen
Vad märkligt det blir.
Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag .
Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlorat någon fortsätter fira, som en hyllning till livet och för den tid man fick tillsammans.
Jag tycker det är fint men för vår familj känns det inte rätt.
Hon finns med i allas tankar litet extra, vi åker till graven, spelar hennes musik, ser på bilder. Känner oss litet mer sårbara än vanligt veckorna innan. Och i likhet med årsdagen av hennes död, ökar vemodet alltmer ju närmare dagen kommer för att sen klinga av när dagen varit. Och vi återgår till det vardagsliv vi känner till nu. Ett bra liv, om än med ett sorgflor i kanten.
Så plötsligt igår eftermiddag på jobbet, nån har sett en nyhetsflash. Rusar ut i korridoren " Har ni hört vad som händer" Lastbil på Drottninggatan mejar ner människor.
Terrorn är i Stockholm. En galning stjäl en lastbil , kör Drottninggatan i hög fart och mejar ner och dödar människor. Ännu ett helt meningslöst massmord, enbart med syfte att skapa sorg och förödelse.
Fruktansvärda bilder och rapporter kablas ut.
Och allt allt allt fokus blir här och nu. Att få tag på resten av familjen och veta att de är ok. Telefonlinjerna överbelastade, går inte att komma fram. Får inte tag på Emilia, hon skulle till stan. Får till slut tag på Tommy som pratat med henne, hon har lämnat Hötorget en kvart innan. Daniel är hemma i säkerhet
Tommy jobbar. Tåget han kör får inte lämna centralen. Ser folk i panik springa över spåren, några rusar in på hans tåg för att söka skydd. Centralen utryms, bara en handfull människor kvar, däribland Tommy. Bombbilarna kör in.
Emilia och hennes kompis lyckas få en taxi till Huddinge där jag hämtar dem. Sent på kvällen kommer Tommy hem.
Vår familj är i säkerhet och jag är så otroligt tacksam för det.
Men för minst fyra andra familjer blir livet aldrig detsamma.
Och jag tänker att jag till viss del vet vad de går igenom. Jag har också fått ett fruktansvärt besked en gång. Polisen ringer på dörren och sen blir inget sig likt.
Jag vet också hur mycket stödet från andra betyder. Igår kom det en stadig ström av rapporter hur folk hjälpte varandra, upplät sina hem, köpte mat.
Flaggorna vajar på halv stång i Sverige idag.
Vi började vår dag med att åka till kyrkogården. Den lilla och den stora världen. Vi ensamma vid vår dotters grav. På Drottninggatan växer blomsterhavet.
Det är vår älskade, fina Helenas 26-årsdag. Jag saknar henne så otroligt mycket. Alla dagar.
Detta är en dag då hela Sverige är i sorg. Min personliga sorg blandas med en ny nationell.
Och jag vet också att i likhet med att jag reste mig när jag förlorade Helena så kommer Sverige som land att resa sig ur detta.
Livet går vidare. Men det blir inte detsamma igen.
När har man kommit vidare?
Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook.
4 år idag
Den 11:e januari kl 22:00
Starbucks -semesterminnen
Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande.
Jag passerar Klarabergsviadukten. Plötsligt får jag syn på den gröna Starbucks-skylten.
Jag saktar ner stegen litet. Jag låter blicken följa skylten, vrider nästan omärkligt på huvudet för att hålla kvar den i blickfånget.
Allt känns plötsligt litet i ultrarapid. Ljuden stängs ute.
I tanken förflyttar jag mig flera år tillbaka i tiden. Jag är på Rhodos , på Malta, i Turkiet. På solsemestrarna vi åkte till, jag och mina döttrar tillsammans med Åsa och hennes döttrar.
Tjejresorna som var heliga för oss under en lång rad somrar. Sola och bada och prata tjejsnack.
Två saker var obligatoriska, besök på Kentucky Fried Chicken och på Starbucks.
De fanns inte i Sverige men i alla andra länder verkade det som. Så vi passade på när vi hade tillfälle. Vi besökte Kentucky Fried Chicken och åt friterad kyckling med pommes frites. Så fett så det rann.
Och så drack vi kaffe i alla dess former på Starbucks. Kallt och varmt kaffe, kaffe med och utan mjölk, små koppar , stora koppar, muggar med kaffe, Latte , Cappuccino, Frappuccino osv.
Själv föredrar jag Gevalia mellanrost utan tillsatser men det var kul där att prova olika saker. Och just för att det inte fanns i Sverige så gav det litet kryddat semestern
Nu finns Starbucks i Sverige sen flera år tillbaka. Minst två bara vid Centralen i Stockholm. Den första som öppnade i Sverige ligger på Arlanda flygplats. Det var något år efter Helena lämnade oss. Jag minns att min första reaktion var att jag skulle ringa henne: " Helena, vet du att nu har Starbucks öppnat i Sverige".
Jag ringde naturligtvis inte. Men jag fylldes av den där känslan över allt hon missar och inte får vara med om. Som att dricka kaffe på Starbucks i Sverige.
Själv har Jag har inte heller gjort det.
Senaste gången jag besökte Starbucks var sommaren 2012 på Cypern.
Tjejresorna slutade också då.
Jag återvänder till nuet, vänder åter blicken framåt och rusar vidare.
