5 år

Helt plötsligt är vi här igen.

11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år.

5 år.

Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång.

Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mesta, full av energi.

Ibland stannar jag till och förundras över att livet trots allt kan bli så bra igen. Jag kan bli glad över att jag engagerar mig  och bryr mig om  småsaker.

Jag är mycket mer tacksam för sånt nu än jag var tidigare.

Tiden hjälper till att bli stark igen. Men bara tiden räcker inte. Det är ett hårt arbete att sörja. Att kämpa med den enorma saknaden som ibland gnager in i skelettet.

Jag lever ett liv med jobb familj och husdjur hobbies, vänner och allt annat som hör livet till.

Men jag tillåter mig att sakna Helena , att prata om henne, spela hennes musik, ha hennes saker framme i huset.

Jag är engagerad i frågor som rör psykisk ohälsa och självmord. Och jag har ett stort nätverk  med andra föräldrar som också förlorat barn.

Jag brukar säga att det är för att jag tillåter mig att vara med Helena och sorgen som jag förmår att leva ett gott liv i den övriga världen. Och om jag hade fått en krona varje gång jag tänker på Helena så skulle jag vara förmögen.

Nu inför årsdagen är jag åter tillbaka till den sista tiden vi hade Helena hos oss. Hennes sista vecka, resan till mormor, sista middagen tillsammans, sista gången vi tankade bilen tillsammans, sista gången hon kom med sin smutstvätt, sista gången för allt.

Och varje sista gång återupplever jag år efter år. Och nånstans undermedvetet hoppas jag nog på att jag ska kunna rädda henne. Att jag har de här dagarna på mig. Imorgon är den chansen borta - till nästa år

Sista gången jag såg Helena var på eftermiddagen den 11 januari 2013, det årsmärket är redan passerat.

För 5 år sedan var Helena inne på sitt sista dygn i livet. Hur tänkte hon? Hur var de sista timmarna? Hade hon bestämt sig? Hade hon bestämt sig men hoppades på ett tecken på att hon skulle försöka leva ett tag till?

Det får vi aldrig veta.

Jag vet bara att jag kommer att sakna henne och längta efter henne så länge jag lever.

Och jag vet att bilderna på henne visar en tjej som blir yngre  för varje år.